Det nödvändiga uppbrottet – reformera det ekonomiska biståndet.
Rapporten är skriven av Tapio Salonen, professor i socialt arbete, dekan vid Malmö högskola.
Efterkrigstidens reformpolitik inriktades på breda inkluderande välfärdslösningar för alla grupper, i stället för särskilda stödsystem för fattiga. Kommunernas ekonomiska bistånd tänktes vara ett marginellt och tillfälligt stöd i oväntade och akuta hjälpsituationer. Nu visar det ekonomiska biståndet drag av återgång till den gamla fattigvårdens funktioner och principer, och får i växande grad täcka upp när andra system brister. Det ekonomiska biståndet behöver reformeras i grunden för att göra upp med sin historiska fattigvårdskaraktär och bli det som det egentligen var avsett att bli.
I rapporten sammanfattar Tapio Salonen vad som hänt med försörjningsstödet sedan 90-talet:
- Det ekonomiska biståndet har alltmer blivit ett långvarigt stöd. Den genomsnittliga bidragstiden har gradvis ökat från 4,3 till 6,6 månader per år mellan 1990 och 2011
- Grupper som fortfarande är överrepresenterade är unga människor, utrikesfödda i arbetsför ålder och ensamstående mödrar.
- De huvudsakliga orsakerna till försörjningsbehovet är arbetslöshet och ohälsa.