Sandro Scocco i ETC 28/2 | "De verkliga skurkarna gick fria från Greklands kollaps"

Den moraliska indignationen över Greklands kollaps har inte riktats mot bankerna, som hållits helt skadefria med skattebetalarnas pengar. Stora delar av räddningspaketen användes istället till att köpa den grekiska statsskulden av bankerna, det vill säga en bank-bail-out. Publicerades 28/2 i ETC Helg ››

Richard Swartz, krönikör på DN:s ledarsida, gav nyligen (30 januari) röst åt dagens populistiska och antigrekiska stämningar: ”Hade Grekland varit en privatperson hade den personliga konkursen redan varit ett faktum. Och Grekland sannolikt indraget i ett rättsligt efterspel med åtalspunkter som urkundsförfalskning, förskingring och trolöshet mot huvudman.”

Han rundar av med att här finns ingen plats för snyfthistorier: ”Min kroatiska svärmor skulle ha varit överlycklig med en grekisk krispension.” Nu finns det nog utrymme för snyfthistorier. Många skolor saknar el och värme i klassrummen, en femtedel av barnen får inte normal vaccinering och spädbarnsdödligheten har gått upp med 43 procent.

Den underliggande föreställningen för dessa moraliska fördömanden är att Grekland på ett mycket slösaktigt och oansvarigt sätt före finanskrisen kraftigt ökade sin statsskuld och därmed drev landet i konkurs. Det är dock inte sant. Devisen att lögnen blir sann om den upprepas tillräckligt ofta verkar däremot delvis stämma.

Greklands statsskuld låg relativt still i femton år före finanskrisen. På 80-talet steg den snabbt för att sedan stabiliseras på 100 procent av BNP. Skulden blev dessutom lättare att bära i spåren av EMU-inträdet.

De grekiska statsskuldsräntorna föll från skyhöga 25 procent i mitten av 90-talet till att fem år senare – och fram till finanskrisen – ligga på fem procent. Från att varit tvungna att betala betydligt mer än andra kända högriskländer, som Portugal och Italien, betalade de nu räntor i paritet med Tyskland.

Budgetvinsten av EMU-inträdet, via de lägre räntorna, var enorm. Tänk er alla borgerliga skattesänkningar sedan 2006 – och dubbla det. Vinsten användes dock inte till att betala av statsskulden, utan gick till att öka utgifterna. Det var definitivt ett misstag av den grekiska regeringen.

EMU-inträdet ledde inte bara till fallande räntor, utan också till att Grekland fick en mycket sämre förmåga att hantera en kris. De kunde nu vare sig devalvera eller anpassa räntan. Dessutom hade de ingen centralbank som kunde trycka pengar och i en akut kris betala regeringens räkningar.

När krisen kom insåg marknaden att Grekland kunde gå i konkurs och via stigande räntor blev det en självuppfyllande profetia. Här skulle en förhandling med långivarna (bankerna) inletts om att skriva ned skulden, men istället kom de grekiska ”räddningspaketen”.

I det andra räddningspaketet tvingades ändå privat sektor (bankerna) skriva ned grekiska statspapper med ungefär 50 procent. Problemet var bara att privat sektor redan hade köpts ut av skattebetalarna. När nedskrivningen skedde hade privat sektor endast kvar 13 procent av de ursprungliga grekiska statsobligationerna de haft när Grekland stängdes av från marknaden.

I huvudsak har räddningspaketen använts till att köpa den grekiska statsskulden av banker, det vill säga det var en bank-bail-out, och inte till att stödja den grekiska ekonomin.

I samband med ”räddningspaketen” krävdes det att Grekland skulle göra betydande besparingar för att få lånen. Så frågan var vilken effekt dessa besparingar skulle få på ekonomin? Det vill säga på ekonomspråk: Hur stor är den fiskala multiplikatorn?

Traditionellt anses stora besparingar i dåliga tider leda till ännu sämre tider (hög multiplikator). Med stöd i ny makroekonomi försäkrade trojkan – EU, ECB och IMF – att detta inte skulle hända (låg multiplikator). Stödet för det var inte starkt.

Så det som trojkan ägnade sig åt var alltså ett kontroversiellt vågspel med Greklands ekonomi som insats. När vågspelet pågått ett tag var det uppenbart att det inte gick enligt plan.

Multiplikatorn verkade snarare ligga på de keynesianska modellernas nivå, ”stora och positiva”, vilket innebar att istället för att arbetslösheten vände vid 15 procent, steg den till 28 procent och BNP krympte med över 25 procent – en kollaps!

Den moraliska indignationen riktar sig alltså mot ett land som fått betala mycket dyrt för sina misstag. En ekonomisk kollaps som går att jämföra med Tysklands i samband första världskriget. Den riktar sig däremot inte mot EU, ECB och IMF, vars vågspel om att besparingar var ”gratis” knäckte den grekiska ekonomin. Den riktar sig inte heller mot bankerna, vars misstag var lika stora, men som hölls helt skadefria med skattebetalarnas pengar. Man bör ställa sig frågan varför.