Sandro Scocco: Därför har vi bostadsbrist
Tage Erlander tog sats och levererade ett av de mest famösa citaten i svensk politisk historia, ”De får ställa sig i bostadskön”. Året var 1966 och partiledardebatt inför kommunalvalet. Erlander hade just fått frågan om vad ett ungt par skulle göra som ville bilda familj i Stockholm. När Orup då konstaterade att det tog cirka tio år att få en bostad via bostadskön, var det ridå för Erlander. Socialdemokaraterna backade kraftigt.
Tyvärr har påståendet ”De får ställa sig i bostadskön” samma tragikomiska klang idag som på 60-talet. Skillnader finns dock. Det svenska bostadsbyggande steg från slutet av 50-talet framtill 70-talet från cirka 60.000 bostäder till över 100.000 bostäder per år. Det var kort sagt lite orättvist mot Erlander att regeringen framställdes som att de inte gjorde något.
De senaste 20 åren har vi ungefär producerat 20.000 bostäder per år i hela Sverige. Det är en knapp femtedel av vad som producerades i slutet på 60-talet och hälften av andra jämförbara länder och det är färre än vad som motiveras av befolkningsökningen. De senaste 20 årens regeringar kan alltså till skillnad från Erlander på goda grunder anklagas för att inte gjort något.
Länsstyrelsen i Stockholm har beräknat att det bara i Stockholm behöver det byggas 16.000 bostäder per år fram till 2030 för att inte förvärra bostadsbristen. De senaste åren har det byggts cirka 10.000. Sedan 1975 har glappet mellan bostadsbyggande och befolkningsökning bara vuxit.
Så varför vinns och förloras inte val på bostadsbristen?
En bidragande faktor är sannolikt att det skett en individualisering av bostadsfrågan i takt med att politiken generellt uppfattas som svag och hyresrätten i allt högre utsträckning har ersatts av borätten. En trångbodd eller bostadslös anser sannolikt idag i mindre utsträckning än tidigare att det är regeringens ”fel”.
En del av förklaringen ligger nog också i vem som drabbats. Ett vanligt påstående är att varje dag växer Stockholm med hundra personer. Många ekonomer har också lyft detta som en faktor som driver bopriser. Det har dock inte tagit sig tiden att fundera över vilka dessa hundra är.
Enligt konsultfirman WSP är 40 av dem spädbarn, 46 nyanlända invandrare, 8 är utrikesfödda som flyttar från annan del av landet och 6 är svenskfödda. Det innebär att 86 av 100 närmast per definition saknar inkomst och övriga sannolikt inte är tillräckligt köpstarka för att köpa en bostadsrätt (unga).
Enligt SCB är dock nio av tio stockholmare mer eller mindre nöjda med sitt boende och endast tio procent är missnöjda. Med tanke på att det bor drygt 2 miljoner människor i Storstockholm, så motsvarar det över 200.000 personer. Missnöje finns naturligtvis bland de köpsvaga som inte kan köpa sig ur sitt missnöje, det vill säga unga, utlandsfödda och låginkomsttagare. Tyvärr har de tio procents svagaste i samhället aldrig satt den politiska dagordningen.
Finns det då hopp om bostadspolitiken? Ja, det gör det, för problemen börjar sprida sig till bostadsrallyts vinnande medelklass. Spädbarn växer som bekant upp och nu behöver de som var bostadsrallyts första barnkull från 90-talet en bostad. Med två-tre barn blir det dyrt även för vinnarna att köpa sig in. Rättvist eller inte, så har den vinnande medelklassen alltid politikens öra, så håll utkik efter ett utspel nära dig. Ropen skalla bostad till alla!