De parasitära elementen

Det finns en klassisk höger-vänster position i hur lågkonjunkturer ska bekämpas. Högern (nyliberaler) förordar traditionellt så kallade utbudsreformer, det vill säga åtgärder som enligt deras förmenade förbättrar ekonomins funktion, medan vänstern (Keynesianer) traditionellt förordar efterfrågestimulanser. Högerns recept har sedan förra sekelskiftet varit sig rätt likt, med skiftande teoretisk bas. Gustav Cassel, världsberömd svensk nationalekonom, skrev exempelvis redan 1932 inför socialdemokraternas makttillträde att införandet av en arbetslöshetsförsäkring skulle innebära ”orimliga och oöverskådliga anspråk på statskassan” och att arbetarna skulle med hjälp av denna kunna upprätthålla ”orimliga löner” och därmed öka arbetslösheten. En arbetslöshet som redan var skyhög efter finanskrisen 1929. Otto Hjärte som representerade högern i riksdagen konstaterade samtidigt ” … den nuvarande socialförsäkringen utgör en moralisk fara för hela folket genom möjligheten för parasitära element att utnyttja förmåner som socialförsäkringen erbjuder för simulanter och arbetsskygga”. Känns det igen? Den striden vann vänstern, både i riksdagen och när det gäller problemformuleringen. 30-tals krisen kom att definieras som en efterfrågekris. Det gick att ha en a-kassa utan orimliga löneökningar och sjukförsäkringen ansågs också, till relativt nyligen, i huvudsak användas av sjuka och inte av parasitära element. Striden pågår som sagt var fortfarande, inte minst när det gäller Grekland. En grupp ekonomer fokuserar på utbudsreformer och en på brist på efterfråga. Här är dock historien en annan, här vann Cassel och hans lärjungar, vilket man får konstatera att de gjort en längre tid i de flesta frågor. I Vollrath’sartikel görs dock ett intressant case för att inte ens om man tror på stora effekter av utbudsreformer ökar de påtagligt tillväxten på kort sikt. Då måste vi dessutom bortse ifrån att de senaste 30 årens massiva avregleringar, sänkta skatter och försvagade socialförsäkringssystem knappast lett till det lyckorike som utlovades, tvärtom är tillväxttakten låg och arbetslösheten hög. I framgångslandet Sverige har exempelvis BNP per capita tillväxten varit noll sedan 2006. Inte imponerande. I stick to my guns och satsar på att det är bristen på efterfråga som är spöket som hemsöker västvärlden – inte de parasitära elementen.

Publicerades ursprungligen som del i Chefsekonomens lästips.
Fler lästips hittar du här…
För att prenumerera på lästipsen anmäl dig i högerspalten. Eller följ oss på Facebook / Twitter