De stora frågornas tidevarv

De stora frågorna är tillbaka. Det innebär också att de stora lösningarna är tillbaka. I 35 år har vi diskuterat detaljer i det stora samhällssystemet. Det som var målet för systemet togs för givet, nu skulle det bara göras mer effektivt.

Det betydde, givet det politiska paradigmet, att systemdelarna skulle fås att likna en oreglerad marknad så mycket som möjligt – oavsett om det gällde skola, sjukvård eller arbetsmarknad.

Men vad hade egentligen stiftfäderna, med Keynes i spetsen, haft för mål med ”systemet”? Aldrig mer ett världskrig. Efter 2:a världskriget visste alla vad som ledde till krig. Hög arbetslöshet, stora inkomstskillnader, finanskriser och att länder försöka lösa sina tillväxtproblem med aggressiva devalveringar. Slutsatsen blev: reglerad valuta- och finansmarknad, höga omfördelade skatter, utbyggd välfärd och samverkan mellan arbetsgivare, stat och fack.

Nu står vi återigen med finanskriser, hög arbetslöshet, ökande inkomstspridning och så vidare, systemet har gått sönder i ambitionen att effektivisera det. Men nu kommer också ”system”debatten (här). Förståelsen av vad inte minst finanskriser kostar ökar (här). Blev EMU verkligen rätt (här)? Det saknas inte heller deprimerande framtidsvisioner i form av secular stagnation (här), men mycket har vi ställt till med själva. Exempelvis Grekland (här) som kan utgöra en fruktansvärd illustration på vart vi kan vara på väg om inte kursen ändras. Det positiva är att har man ställt det själv och världen inte är predestinerad finns också lösningar. Frågan är bara var finns den politiska viljan, kraften och den akademiska begåvningen att laga vårt trasiga samhällssystem?

Publicerades ursprungligen som del i Chefsekonomens lästips.
Fler lästips hittar du här…
För att prenumerera på lästipsen anmäl dig i högerspalten. Eller följ oss på Facebook / Twitter