Varför går det inte att diskutera arbetsmarknaden och lägstalönerna på ett nyanserat sätt?

Debatten om lägstalöner är förenklad – den missar arbetsgivarnas lönemakt, vilket gör slutsatserna osäkra. Detta menar Daniel Lind, forskningsledare för Facken inom industrins produktivitetskommission, i en uppmärksammad essä i Dagens Arena.

Varför skrev du essän?
– Texten är en slutreplik på en längre diskussion om svensk arbetsmarknad. Diskussionen började med en artikel jag skrev i Ekonomisk Debatt, som sedan har kommenterats i två omgångar av några nationalekonomer. Slutrepliken publiceras nu i den här formen.

Vad handlar diskussionen om?
– Den handlar om hur forskningen har utvecklats och vad det innebär för hur arbetsmarknader i praktiken fungerar. Detta gäller särskilt för reglerade system som det svenska, med kollektivavtal, hög facklig organisationsgrad och centraliserad lönebildning. Den här forskningen är även mycket politiskt relevant.

Vad är ni oense om?
– Jag menar att kommentatorerna närmast blundar för den internationella arbetsmarknadsforskningens snabba utveckling och de politiska perspektiv som följer av den. Istället håller de fast vid en gammal syn på världen som i flera avseenden inte har stöd i forskningen. Varför de gör det är inte helt lätt att förstå.

Vad händer nu?
– För att ta diskussionen vidare funderar jag på att bjuda in kommentatorerna till att skriva en gemensam text, enligt ekonomipristagaren Daniel Kahnemans förordade metod. En annan idé är att hålla ett öppet hus på Arenagruppen, där kommentatorerna och andra får möjlighet att roasta mina argument.