För låga löneökningar spräcker inflationsmålet

Flera länder påstås ha problem med för höga löner som urholkar konkurrenskraften. Frankrike ställs ofta vid skampålen (läs här och här), får oftast sällskap av Italien som fick den tveksamma äran att utgöra ett av i:na i PIIGS-länderna, d.v.s. krisländerna i Sydeuropa. Även Sverige målas ut som ett land på sluttande plan på grund av för stora realökningar (läs här). Att för höga löner ofta får agera syndabock i dagens europeiska kris är dock svårt att få ihop när en tittar på statistiken.

Låt oss börja med att skapa en ram kring hur man kan tänka runt lönebildningen. Vi börjar med de faktiska löneökningarna, d.v.s. den ökning du faktiskt ser på lönebeskedet – om du nu är så lyckligt lottad att du faktiskt får löneökning. När blir då dessa ”för höga”? Jo, när de inte är förenliga med inflationsmålet.

Hela industrivärlden har idag princip beslutat om att ha ett inflationsmål på 2 procent, så också Sverige. Redan här kan vi göra en första viktig poäng – den ska faktiskt just bli 2 procent och inte vare sig högre eller lägre. Hur mycket får lönerna då öka om inflationen ska bli just två procent?

Låt oss ta en bilfabrik som räkneexempel. På fabriken jobbar de sammanlagt 100 timmar och bygger 100 bilar och som kostar 100 kronor styck. Den totala intäkten är alltså 10.000 kronor och vi antar att 70 procent av intäkterna går till löner, alltså 7.000 kronor till löner. I och med att det arbetades 100 timmar ger det en timlön på 70 kronor.

Året efter hittar en av arbetarna på något listigt som gör att de kan bygga 105 bilar på samma 100 timmar, d.v.s. produktiviteten har förbättrats med 5 procent. Vi vet också vad bilarna ska kosta året efter, nämligen 100 kronor plus 2 procent i inflation, alltså 102 kronor. Nu är den totala intäkten priset på bilen, 102 kronor gånger, 105 bilar, d.v.s. 10.710 kronor.

Skulle lönerna ligga still skulle alltså vinsten (vinstandelen) öka från 3000 till 3710. Det innebär att vinstandelen skulle stiga till cirka 35 procent och på mycket lång sikt skulle löneandelen gå mot noll. Det brukar därför antas att vinst- och löneandel är konstant över tid. Med en konstant löneandel blir lönesumman nu 7.497 kronor. Då det görs lika många timmar som förut har nu timlönen ökat till 75 kronor, d.v.s. cirka 7 procent.

Ska vinst- och löneandel vara konstant över tid, och inflationsmålet nås, måste alltså lönerna öka med produktivitetsökningen (i exemplet ovan orealistiska 5 procent) plus en löneinflation (2 procent), alltså sammanlagt 7 procent. Traditionellt antas produktiviteten vara mellan 1,5-2 procent och inflationsmålet 2 procent, vilket innebär att de nominella löneökningarna bör ligga på 3,5-4,0 procent.

Produktivitet + inflationsmålet = löneökningar i takt med inflationsmålet

Den här ekvationen kan stökas till lite om importerade varor, exempelvis olja, stiger mer än 2 procent. Denna inflationsimpuls bör man dock bara släppa vidare till konsumenterna, men den diskussionen tar vi inte här och konstarerar bara att importpriser spelar roll.

Okey, nu har vi en bild hur det hänger ihop, så nu kan vi titta på statistiken. Av diagrammet framkommer att det bara är Italien som lyckas komma över en löneinflation på 2 procent. Med konstant löne- och vinstandel samt importpriser i linje med inflationsmålet skulle de alltså få en inflation som var över målet på 2 procent.

Titta man på de faktiska löneökningarna är dessa dock näst lägst i gruppen. De uppfyller dessutom den svenska lönenormen i takt med Europa, den så kallade Edinnormen. Anledingen till Italien kris är inte en urspårad lönebildning utan en urspårad produktivitet. Det är ett monumentalt misslyckande att ekonomin på över ett decennium inte lyckats bli effektivare, när i princip alla andra lyckats med detta.

Figur 1 Produktivitet, löneinflation och löneökningar

Den stora reform som ska lösa detta förefaller vara avskaffandet av den så kallade paragraf 18, d.v.s. den lag som skyddar italienska löntagare vid uppsägning. Det kommer försvaga löntagarsidan och i förlängningen sannolikt leda till lägre löneökningstakt – och mindre press på att ekonomin tar tag i det som är dess faktiska problem, bristen på förmåga att producera effektivare.

Kort sagt, det innebär en anpassning där Italien permanent ska prestera sämre än alla andra. Tvärtom borde naturligtvis fokus ligga på att öka produktiviteten. Ett scenario där ekonomin ska anpassas till noll i produktivitetsutvecklingen innebär att Italien, med en krympande arbetskraft, skulle vara tvungna att också anpassa sig till att bli fattigare per person över tid. Om det skulle innebära att nästa generation får det kontinuerligt sämre vet vi inte, men sannolikt skulle det innebära en kraftigt ökad konfliktnivå.

Problemen är att både kultur och skattesystem gynnar ett ineffektivt småföretagande med låg produktivitetsökning (en tankeställare för alla småföretagskramare i Sverige, vilket jag tidigare skrev om här). De har en ineffektiv marknad och ineffektiva institutioner på grund av korruption och för lite satsningar på utbildning och forskning. Inget av detta påverkas av avskaffandet av paragraf 18, annat än att det lättar på trycket att ta tag i dessa frågor, då konkurrenskraftsproblem löses med lägre löner.

Hur är det då med de andras löneinflation? Jo, Frankrike, den nya strykpojken, ligger så nära rätt man kan tänka sig med en löneinflation på just 2 procent. Produktiviteten kunde väl även här vara något bättre, men i perioden ingår också 2008 års finanskris, vilket gör snittet något lägre än det normalt skulle vara. I huvudsak går det dock att konstatera att det är en ekonomi i balans givet ett inflationsmål på två procent.

Varför har då Frankrike så stora problem när inflationen faktiskt varit under inflationsmålet och med en löneinflation på välbalanserade 2 procent? Jo, vi lever i en värld där konkurrenskraft är något relativt (vilket jag skrivit om här) och deras största handelspartner Tyskland har fuskat ordentligt i sporten konkurrenskraft.

Med en löneinflation på endast drygt 0,5 procent för perioden 2001-2012 innebär det i princip att tyska varor blivit 1,5 procent billigare jämfört med franska varje år – i över ett decennium.

Under den mätta perioden innebär det alltså lite förenklat att en fransk bil jämfört med en tysk bil blivit 20 procent dyrare. Det gäller dock inte bara franska bilar utan nästan alla andra konkurrentländers bilar. Därmed är det kanske inte så konstigt att Volkswagen, Audi och Mercedes går bra.

En förklaring till att lönerna har hållits tillbaka så mycket i Tyskland skulle ju kunna vara att de startade perioden med för höga löner och att de låga löneökningarna var nödvändiga för att återställa konkurrenskraften.

Ett sätt att kontrollera detta är att se på bytesbalansen, d.v.s. skillnaden mellan vad som produceras och vad som konsumeras i landet. Bytesbalansen kan tolkas som att om ett lands produkter är attraktiva på världsmarknaden, lågt pris givet kvalitet, kommer landet att exportera mer än de importerar. Om en fransk bil plötsligt blivit 20 procent dyrare kommer fler fransmän vilja köpa en tysk bil och färre tyskar kommer vilja köpa en fransk bil. Om vi antar att utgångspunkten är att de köpte lika många bilar av varandra så kommer de efter prishöjningen på franska bilar med 20 procent vara i obalans, Frankrike köper fler bilar av Tyskland än Tyskland av Frankrike.

Exporterar landet mer än det importerar betyder det också att de producerar mer än de konsumerar, d.v.s. landet i sin helhet sparar pengar utomlands.

År 2001 hade Tyskland balans i sina utrikesaffärer, bytesbalansen var noll (figur 2). Det är dock också startpunkten för en allt större obalans i bytesbalansen och ligger nu på 7 procent av BNP, vilket är extremt i en internationell jämförelse. Frankrike å andra sidan hade ett litet överskott i början av perioden, men har haft en fallande trend under hela perioden och har nu ett underskott på lite drygt 1 procent av BNP.

Figur 2 Bytesbalans i procent av BNP

Källa: IMF

Tyskland har ju en lite speciell nutidshistoria i och med den tyska återföreningen. Denna syns också tydligt i ett diagram över inflation och löneinflation. Under första delen av 90-talet ser det ut som löneökningarna löpte amok, men det är en effekt av återföreningen. I och med att Tyskland tog två ekonomiskt dumma beslut efter varandra; att växla en östtysk mark mot en västtysk och att sedan låsa värdet av den nya valutans värde till den gamla västtyska valutans värde i ECU samarbetet. Tyskland stod nu med en i praktiken övervärderad valuta och där löneinflationen (enhetsarbetskostnaden) steg kraftigt och efter det att Östtysklands mindre effektiva ekonomi integrerats så var det inte lönerna som steg utan antalet producerade enheter som föll på totalen.

Med tanke på att man blandat en svag valuta (ekonomi) med en stark (ekonomi) hade det naturliga varit att låta den nya valutan spegla hela landets konkurrenskraft och därmed låtit den falla i värde, vilket i praktiken inneburit fallande löner i väst och höjda löner i öst. Nu höjda man bara lönerna i öst, vilket ekonomin i öst inte alls klarade utan den slogs i huvudsak ut.

Har man en övervärderad valuta och man inte vill, eller kan, låta valutan falla (extern devalvering) återstår bara att låta lönerna falla (intern devalvering). Den övervärderade valutan går också att läsa av i bytesbalansen (figur 2) som faller och blir negativ under hela 90-talet. Det sker dock en gradvis anpassning av lönerna, löneinflationen, under 90-talet och år 2000 framstår Tyskland som i balans. Det är alltså efter det som fransk prisnivå ökat med 20 procent mätt i löneinflation jämfört med Tyskland.

Vad det beror på att Tyskland så kraftigt överjobbade den interna devalvering som behövdes på 90-talet är det inte lätt att svara på, men av ohejdad vana fortsatte de långt in på 2000-talet vilket starkt bidragit till obalanserna i Europa – och inte minst Frankrikes problem.

Sverige då, som framgår av diagrammet var svensk löneinflation under 2001-2012 cirka 1 procent. Det är inte konstigt att inflationen då blir låg, under målet på 2 procent. För att nå målet skulle det krävas antingen en kraftig ökning av importerad inflation, exempelvis en ny oljeprischock a´ la 70-tal, eller en ständigt ökande vinstandel. Inget av detta har hänt i tillräcklig omfattning vilket gör att inflationen i snitt varit närmare 1 procent än 2. Nedan ser vi i diagrammet (figur 3) skillnaden mellan om Sverige skulle ha hållit 2 procents inflation sedan 1997 och den inflation som faktiskt har hållits. Prisnivån i Sverige är idag cirka 15 procent lägre än om Riksbanken klarat inflationsmålet, vilket exempelvis Kanada har klarat. Att skjuta över och under enskilda år spelar ingen större roll, men när det finns en systematisk tendens att alltid ligga för lågt blir skillnaderna stora över tid.

Figur 3 och 4 KPI Kanada och Sverige samt trendlinje 2 procent

Källa: Lars EO Svensson 

Så summa summarum, inom ramen för en gemensam valuta är det helt avgörande att länderna genererar samma löneinflation. Även för länder med egen valuta är detta viktigt, då valutamarknaden sällan är så rationell att den kompenserar gradvis för löneinflationen – utan det kommer som en smäll. För att nå inflationsmålet bör löneinflationen vara runt 2 procent och givet att ekonomierna är i balans ska det gälla alla. Det kan man knappast säga att det gjort (se figur 4). Man kan också konstatera att det har varit ett för stort fokus på nominella löneökningar istället för löneinflationen.

Sydeuropa och Irland (PIIGS) har haft en alldeles för hög löneinflation. I Spaniens och Italiens fall har det dock mer att göra med produktivitet än med nominella löneökningar. I Nordeuropa har vi haft en alldeles för låg löneinflation. Det har förvärrat den Europeiska krisen kraftig då obalansen kommit från två håll.

Att få ordning på den europeiska lönebildningen och få upp löneinflationen till cirka 2 procent är det enda som kan lösa ut både de interna spänningarna mellan nord och syd och ta ned arbetslösheten. Det är dock något som känns avlägset just nu.