Grexit dåligt alternativ för Europas skattebetalare

På måndag ska EMU länderna besluta om Greklands skuld. Tonläget är högt. Grekland vill ha skadestånd för nazisternas illgärningar och Tysklands finansminister hotar med att sänka de grekiska bankerna. Det minst kostsamma alternativet för skattebetalarna är dock att mötas på halva vägen var. Grekland erbjuds en ökad räntesubvention tills tillväxten tar fart och arbetslösheten faller, men inga avskrivningar. Alternativet, Grexit, blir mycket dyrare för alla.

Denna text publicerades även på Brännpunkt (16/2 2015)

Det finns mycket myter kring den grekiska situationen. Den mest dominerande myten är att Grekland före finanskrisen kraftigt byggde upp sin statsskuld och som sedan nådde sådana nivåer att marknaden tappade förtroendet.

Det är direkt felaktigt. Grekland byggde upp sin statsskuld på 80-talet. Den låg sedan relativt still i femton år före finanskrisen på drygt 100 procent av BNP och bedömdes då aldrig som ohållbar.

Grekland tappade inte marknadens förtroende på grund av snabb skulduppbyggnad, utan på grund av EMU-inträdet. Utan en egen centralbank och penning- och valutapolitik, och med en statsskuld på redan över 100 procent, saknade Grekland verktyg att klara en finanskris. Redan 2001, vid EMU inträdet, var deras skuld i praktiken ohållbar. Det faktumet upptäcktes bara inte av marknaden/långivarna förrän när krisen kom.

Långivare missbedömde sålunda fullständigt hur allvarligt ”kundens” kreditvärdighet påverkades av EMU inträdet. Traditionellt brukar det leda till en uppgörelse mellan långivare och låntagare att skriva ned skulden till hållbar nivå.

Anledningen är enkel, propsar långivaren på hela betalaningen kommer kunden gå i konkurs och långivaren får ingenting. För låntagaren är det ett sätt att få en möjlighet att fortsätta att låna pengar, vilket en sådan uppgörelse förutsätter.

I det andra räddningspaketet tvingades också privat sektor (bankerna) skriva ned grekiska statspapper med ungefär 50 procent. Problemet var bara att privat sektor redan hade köpts ut av skattebetalarna. När nedskrivningen skedde hade privat sektor endast kvar 13 procent av de ursprungliga grekiska statsobligationerna de haft när Grekland stängdes av från marknaden.

”Haircuten” var alltså 50 procent på 13 procent, det vill säga 6,5 procent av ursprungliga tillgången. Med tanke på vad bankerna tjänat på de högre räntorna var det snarare en reducering av vinsten än en förlust. Att grekerna fått betala dyrt för sina misstag är uppenbart, men det är lika uppenbart att långivarna slapp betala för sina.

Det är Europas skattebetalare som fått den tveksamma äran att nu i huvudsak äga den Grekiska statsskulden. Hittills har detta inte varit så blodigt. Grekland betalar faktiskt räntor på sin skuld och det är inte en så dålig investering i dagens nollräntevärld. Företaget Nestlé lyckades exempelvis nyligen låna på markanden till 0 procents ränta.

Problemet är att Grekland inte har råd att betala dessa räntor och samtidigt få fart på ekonomin. Idag finns betydande forskning, inklusive från IMF, som visar att nedskärningar i dåliga tider har stora negativa effekter på tillväxt och sysselsättning.

En närmast samstämmig ekonomkår menar att det är omöjligt för Grekland att betala dessa räntor och få överskott i budgeten för att börja betala av skulden. Skulden är helt enkelt för stor.

Att ens försöka göra det skulle bara förvärra situationen. I detta avseende är det klart att räddningspaketen krav på stora åtstramningar gjort mer skada än nytta. Enbart som effekt av att ekonomin krympt har skulden exploderat från 110 till 150 procent av BNP – utan att grekerna lånade en enda kronan till.

Så den enda frågan på bordet är egentligen hur kostnaden för detta fiasko för EMU, Grekland och räddningspaketen ska fördelas. Ingångsvärdet är att de ursprungliga långivarna (bankerna) redan smitit från notan, så nu står det främst mellan skattebetalarna i euro-länderna och Grekland.

Vid en Grexit kommer Grekland att samma dag konstatera att de är i konkurs och ställa in betalningarna på sin statsskuld på 320 miljarder euro. Då händer det som skulle ha hänt från första början, fast med bankerna, det påbörjas en förhandling om vad som faktiskt kan betalas.

I det läget står långivarna svaga. Hotet att knäcka den grekiska ekonomin har då redan genomförts. Grekland har dessutom ett primärt överskott, vilket innebär att de inte behöver låna till utgifterna om man tar bort kostnaden för skulden. Grexit kommer att bli mycket dyr affär för både Grekland och euro-områdets skattebetalare.

Alternativet, Grexin, förutsätter också någon skulduppgörelse. Anledningen är att för det första skulle mer åtstramning bara skada ekonomin ytterligare och för det andra är det omöjligt för den nya grekiska regeringen att komma hem tomhämta.

En sådan uppgörelse skulle bli betydligt billigare än Grexit. Grekland skulle sannolikt acceptera att betala en viss del av sitt primära överskott till räntor om de får använda en del till att stimulera sysselsättning och tillväxt.

Det skulle förvisso innebära att räntorna de kan betala de närmaste åren skulle vara symboliska, men skulle ändå per definition få räcka för att inte öka skulden. Det skulle också tillfredsställa Tyskland krav på inga avskrivningar. Givet dagens låga räntor skulle subventionen ändå inte bli särskilt hög. Tyskland betalar exempelvis en marknadsränta 0,5 procent för att låna i tio år.

Grexin är ett mycket billigare alternativ för både Grekland och euro-områdets skattebetalare, även om det inte är gratis.

Till det ska läggas den institutionella osäkerhet det kommer att innebära att man bevisligen kan vara en tillfällig medlem av euro-samarbetet. Den kostnaden kan visa sig var mångfalt större än den faktiska kostnaden för Grexit. Vad händer när nästa kris slår till och fokus kommer på någon av de större euro-länderna som Italien eller Spanien?

Väljer finansministrarna alternativet Grexit på måndag kommer det inte bara bli onödigt dyrt för deras egna skattebetalare, det är dessutom sannolikt det första steget mot ett sammanbrott av hela EMU-projektet så som vi känt det.