Varför ingen ekonomisk demokrati i Sverige?
En kontrafaktisk ansats
Sverige har till skillnad från många andra länder få löntagarägda företag eller andra former av ekonomisk demokrati i form av personalägande genom optioner, stiftelser eller delägande. Hur kan det komma sig? Sverige har ju en världens starkaste arbetarrörelser och den högsta fackliga anslutningsgraden i världen. Sverige har ju också flera demokratiskt organiserade ekonomiska samverkansformer och företag på andra områden, exempelvis kan jordbruks-, konsument- och bostadskooperationen nämnas.
Forskningen visar att personalägda företag är mer effektiva, har lägre personalomsättning och betalar ut högre löner. De som jobbar där är mer nöjda med sina arbetsvillkor och är mer prodemokratiska och samhällsengagerade. I botten är frågan demokrati och inflytande i arbetslivet ingår vår definition och tolkning av demokratin.
Med tanke på dessa många positiva empiriska resultat från företag som styrs demokratiskt ställer rapporten en kontrafaktisk fråga. Varför har ekonomisk demokrati i form av anställda som styr de företag de arbetar i inte varit på den politiska agendan i Sverige? Beror det på att Sverige har så starka fackliga organisationer eller hänger det samman med att löntagarfondsfrågan fortfarande kastar sin skugga över debatten? Finns det andra ideologiska och strukturella förklaringar och låsningar?
Författaren till rapporten Bo Rothstein är professor vid Göteborgs universitet och innehar sedan 1994 August Röhss professur i statsvetenskap. Han är även verksam vid “The Quality of Government Institute” som han vad med och grundade 2004. Bo disputerade i statsvetenskap vid Lunds universitet 1986 på avhandingen “Den socialdemokratiska staten”, han har under åren publicerat en lång rad böcker och deltar flitigt i samhällsdebatten.