Sandro Scocco: Rationellt att fuska med överskottsmålet

Sandro Scocco, Chefsekonom på Arena Idé skirver i SvD Brännpunkt den 20 oktober.

Finansminister Magdalena Andersson klagar på att ladan är tom. Det är den inte alls, kontrar Finanspolitiska rådet. Sett till långsiktigt hållbara statsfinanser är ladan inte tom, men stelbenta regelverk har låst ladan för finansministern. Det behövs därför ett nytt regelverk.

Andersson gör sig utan tvekan skyldig till viss svartmålning, men finanspolitiska rådet faller på eget grepp i metaforkampen när man kräver besparingar och samtidigt säger att ladan inte är tom. Bråket handlar om överskottsmålet. Det vill säga att den offentliga ekonomin ska gå med 1 procent av BNP i överskott över en konjunkturcykel. Även om det kallas överskottsmål är det egentligen inget mål, det är ett medel för att nå ett mål. Målet handlar om rättvisa mellan generationer.

Överskottsmålet ska säkra att framtida generationer inte oskäligt ska tvingas betala våra skulder, det vill säga statskulden. En viss skuld är det rimligt att lämna, då våra barn också kan glädjas över exempelvis en järnvägsförbindelse mellan storstäderna, vilket motiverar att de också bär en del av kostnaden.

När man talar om de offentliga finansernas hållbarhet brukar man ofta utgå från nuvarande skuldkvot (det vill säga statsskuld i förhållande till BNP) och titta framåt. Sedan räknar man på intäkter och utgifter för att se hur skuldkvoten påverkas till ett bestämt år, exempelvis 2030.

Det finns i detta sammanhang en vanlig matematisk missuppfattning. Den går ut på att för att uppnå hållbarhet i de statens finanser måste budgeten långsiktigt vara i balans. Så är det inte alls, tvärtom innebär en budget i balans att skuldkvoten minskar över tid.

Den enkla förklaringen till detta är att om staten inte betalar av skulden, men inte heller lånar några nya pengar, är skulden i kronor densamma över åren. Produktionen (BNP) växer däremot och det innebär med matematisk nödvändighet att skuldkvoten faller.

Så kort sagt; det behövs ett långsiktigt underskott i staten för att stabilisera skuldkvoten på önskad nivå. En budget i balans trycker sakta ned skuldkvoten och ett överskottsmål trycker ned den snabbare.

Så den centrala frågan är för det första; är statskulden för hög nu? Och för det andra; kommer den att bli för hög i framtiden?

Den första frågan är väldigt enkel; Nej, statskulden är omöjligen för hög nu! Värdet på våra barns andel är inte enkel att värdera. Som tur vad spelar det ingen roll. Staten har nämligen ingen nettoskuld, tvärtom har staten en betydande nettoförmögenhet på drygt 20 procent av BNP. Så vi lämnar inte bara byggnader, vägar, broar, m.m. utan samtidigt cirka 800 miljarder i nettoförmögenhet till våra barn. Det är möjligtvis snarare orättvist mot föräldrarna än barnen.

Anledningen till att vi känner oss skuldsatta, istället för förmögna, är att vi oftast talar om brutto statsskulden. Men som förre ordföranden för Finanspolitiska rådet, Lars Calmfors, konstaterade ”Ska man bedöma statsfinansernas hållbarhet utifrån framtida skuldmål bör det göras i termer av statsskuld netto och inte brutto.”. Det är självklart korrekt. För att bedöma ett lands finansiella förmöghetsställning måste naturligtvis både finansiella skulder och tillgångar beaktas. Sverige intar idag närmast en extrem god situation i en internationell jämförelse med en betydande nettoförmögenhet.

Nästa fråga är alltså om den kommer bli för hög i framtiden. En indikator på de offentliga finansernas hållbarhet som regeringen, Konjunkturinstitutet (KI) och EU använder visar på vilken åtstramning eller utgiftsökning som är möjlig givet en önskad skuldkvot ett visst år, inom EU används exempelvis 60 procent i bruttoskuld år 2030.

KI beräknar indikatorn utifrån ett konstant välfärdsåtagande, vilket inte är så svårt att räkna på när det gäller ekonomiskt stöd till medborgarna. Sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, barnbidrag, m.m. skrivs helt enkelt upp automatiskt varje år för att värdeskyddas. Det betyder i praktiken en betydligt bättre utveckling än den vi sett de senaste 25 åren.

När det gäller skola, vård och omsorg är det knepigare och KI presenterar tre olika alternativa beräkningar, varav av det kostsammaste är att upprätthålla personaltätheten i förhållande till behoven. Det vill säga lika mycket personal per barn, äldre och så vidare. Återigen är det en mycket bättre utveckling än den vi sett de senaste 25 åren. Skulle detta gällt från 1990 skulle cirka 200.000 fler jobba i välfärden idag visar en rapport från Arena Idé.

Ser vi alltså till det kostsammaste välfärdsåtagandet enligt KI och vi missar överskottsmålet varje år fram till 2030 – så är nettoskuldkvoten i princip konstant. År 2030 är nettoförmögenheten fortfarande 20 procent av BNP, i dagens värde alltså cirka 800 miljarder.

Finanspolitiska rådets ordförande John Hassler menar att om regeringen på sikt vill minska överskottsmålet skulle det innebära mindre krismarginaler och skulle inte lösa de finansieringsbehov som finns. Når man inte överskottsmålet 2018 utan istället 2020 så ”… handlar det om att skjuta politiskt besvärliga beslut på framtiden”. Det förefaller inte stämma. Vi kan missa överskottsmålet till år 2030 och fortsatt ha en stor nettoförmögenhet.

Dagens orättvisa mellan generationerna handlar inte om att vi lämnar en för stor statsskuld till våra barn, utan att samma barn i alldeles för hög utsträckning tvingas växa upp med arbetslösa föräldrar och i fattigdom.

Ordning och reda i statsfinanserna är extremt viktigt, men att tolka detta som att den som sparar mest vinner är ekonomiskt oklokt och leder till hög arbetslöshet, låg tillväxt och en krympande välfärd. Det ser vi nu i realtid ute i Europa, låt oss undvika samma misstag. Att både nuvarande och förra finansministern fuskar med överskottsmålet är därför högsta grad rationellt. Det är dock inte långsiktigt hållbart att bortse från gällande regelverk.

Det är hög tid att tillsätta en utredning som seriöst bedömer hur vi på bästa sätt kombinerar stabiliseringspolitik, investeringar och generationsrättvisa, så att vi inte bara får ordning på statens finanser – utan också på arbetslöshet och tillväxt.