Syndabockspolitikens logik

Övertygelsen om att de mörka krafterna håller på att vinna är stor, skriver Novus VD Torbjörn Sjöström på Brännpunkt 7/1. Hans analys är att ilskna och missnöjda väljares ”verklighetsbild” är skev på grund av att politiker har ett egenintresse i att göra problemen större än vad de är. Konstruerade och uppförstorade problem leder sen till låsningar och maktlöshet istället för handlingskraft.

I Sjöströms beskrivning blir alltså ilska och missnöje något som är närmast påhittat av media och politiker. Det är en mycket postmodern syn där medvetandet konstrueras, men tyvärr har många väljare relativt enkla och goda skäl att både vara ilskna och missnöjda. Det har helt enkelt inte gått så bra.
Ekonomiprofessorn Branko Milanovic har presenterat ekonomisk statistik på ett nytt sätt, som för övrigt nobelpristagaren Paul Krugman utnämnde till årets diagram.

Det Milanovic gjort är att sammanföra hela världens befolkning i olika inkomstgrupper för perioden 1988-2008. Vanligtvis är människor indelade efter länder, men här alltså enbart efter inkomst, oavsett var de bor.

Denna enkla manöver avslöjar mycket spännande utvecklingstrender de senaste 20 åren. För de allra fattigaste människorna i världen har det gått mycket dåligt. Trots stor debatt om fattigdomsbekämpning, och minskad fattigdom, är det uppenbart att de allra fattigaste är lika fattiga idag som för tjugo år sedan. Det innebära att de i relation till övriga världen faktiskt är ännu fattigare.

Men, å andra sidan, har man lyckats ta sig ur de allra fattigaste tio procenten av världens befolkning så ljusnar det betydligt. Tillhör man, så att säga, inkomstmässigt världens arbetar- och medelklass har det gått riktigt bra. Det är dock fortfarande människor som bor i utvecklingsländer.

Huvudförklaringen till detta är Kinas enorma tillväxt som inneburit att miljontals människor tagits sig ur fattigdom. Inkomstgruppen som innehåller Kinas växande medelklass är också den grupp som haft den snabbaste inkomstutvecklingen av alla. Säkerligen en bidragande orsak till varför en kommunistisk diktatur kan överleva med en av världens mest ojämlika inkomstspridningar.

Men ser vi till västvärldens arbetar- och lägre medelklass (som fortfarande är relativt rika i världen) har det under dessa tjugo år gått lika illa som för de absolut fattigaste. De har på båda sidor blivit ifrånsprungna. Både de allra rikaste och den kinesiska medelklassen har sett sin inkomst öka med sex till åtta gånger så mycket. Det har helt enkelt gått väldigt dåligt för västvärldens arbetar- och lägre medelklass sedan 80-talet.

De har också fått en kraftigt försvagad position i deras egna samhällen, där den bättre bemedlade medelklassen och överklassen rusat iväg i inkomst. Det är till och med så illa att vissa av dem är fattigare idag än för tjugo år sen. De hade alltså råd med bättre mat och bostäder på 80-talet än de har idag. Det ger rimligtvis anledning till både ilska och missnöje i olika valmanskårer.
Ilska och missnöje i valmanskåren är också ett gemensamt västerländskt problem, även om missnöjespartierna går under olika namn. Det gör också Sjöströms Sverige centrerade förklaringar till vi-och-dom-tänkande och missnöje inte särskilt trovärdiga.
Skiljer sig Sverige från detta globala mönster? Nej, vare sig i ekonomisk utveckling eller missnöjesparti:

• I en rapport från OECD pekas Sverige ut som det land där inkomstskillnaderna ökat mest av alla industrialiserade länder sedan mitten på 90-talet.

• I början på 90-talet hade ungefär sju procent av Sveriges befolkning en så låg inkomst att de riskerade fattigdom och social exkludering enligt SCB – idag är det fjorton procent, det vill säga dubbelt så många.

• I slutet av 90-talet hade var tionde ensamstående förälder så låg inkomst att de riskerade fattigdom och social exkludering – idag är det var tredje, det vill säga drygt tre gånger så många.

Denna lista kunde göras mycket längre. Sjöström tror att vi kommer att se ett fortsatt fokus på konflikter och problem. Ett ännu starkare vi-och-dom-tänkande. Tyvärr delar jag den uppfattningen, men vi-och-dom-tänkande kommer inte av någon olycklig intern media-politik-logik, utan av bristen på välfärdsutveckling för stora grupper.
I brist på trovärdiga åtgärder och visioner från politikerna att ge alla människor en anständig välfärdsutveckling ställs istället utsatta grupper mot varandra. Syndabockspolitiken blir den enkla lösningen när det riktiga problemet, av olika skäl, inte låter sig lösas. Det är inte ”verklighetsbilden” som är det stora problemet – det är verkligheten.