Underfinansierad och underreformerad
Denna rapport argumenterar för att en utökad finansiering och en reformering av den högre utbildningen är av största vikt för produktivitetstillväxt kommande decennier när vi nu står mitt uppe i tre omvälvande förändringar av samhället och arbetslivet: klimatomställningen, den snabba tekniska utvecklingen inklusive artificiell intelligens och geopolitiska skiften. Om Sverige ska kunna bevara och utveckla sin konkurrenskraft behövs en kvalitativt bättre högskoleutbildning.
De tre huvudinriktningar för reformeringen av högskoleutbildning som förordas i denna rapport är:
- Den svältkur som högskoleutbildningen satts på måste upphöra. Resurserna till högskoleutbildning har gröpts ur år för år och Sverige lägger betydligt mindre resurser på högre utbildning än genomsnittet i EU och OECD. Statens resurser till högre utbildning bör målsättas i förhållande till BNP. Resurser till den högre utbildningen i Sverige bör uppgå till minst en procent av BNP. Detta innebär dock inget revolutionerande, bara att resurserna till högskoleutbildning per student återställs till 1990-talets nivå. Det krävs för att utbildningskvaliteten ska höjas och genomströmningen öka. För att forskningsanknytningen ska kunna utvecklas och arbetslivsanknytningen garanteras. Samtidigt bör produktivitetsavdraget kraftigt minska för högskolesektorn.
- Anpassa utbildningsutbudet efter arbetslivets behov. Bristen på personer med rätt kompetens att anställa har under lång tid lyfts fram som ett tillväxthinder. Att utbildningsutbudet på ett bättre sätt matchar samhällets behov är nödvändigt för framtida produktivitet och välstånd. En bättre dimensionering kräver både bättre analys av hur behoven ser ut och att lärosätena dimensionerar utbildningsutbudet utifrån denna analys samt följs upp av regeringen på denna parameter. Det behöver dock sägas att huvuddelen av de kompetensbrister som finns på arbetsmarknaden inte kan lösas av utbildningsinstitutionerna, då flertalet brister på kompetens inte beror på att det inte finns möjlighet att studera utan på att yrkets attraktivitet är lågt. Detta är ett ansvar som arbetsgivarna behöver axla.
- Anpassa dimensioneringen efter demografin och det ökade omställningsbehovet. I den senaste årskullen som har kunnat följas till 40 års ålder har 30 procent minst en treårig högskoleexamen, och den nivån för andelen eftergymnasialt utbildade på högskola och yrkeshögskola behöver upprätthållas när andelen i vanlig högskoleålder (19–25 år) i befolkningen ökar under det kommande decenniet. Samtidigt behöver högskola och yrkeshögskola dimensioneras för att fler yrkesverksamma, i och med introduktionen av det nya omställningsstudiestödet, ska ha möjlighet att studera och att de kan göra det utan att tränga undan nybörjarstuderande. Det kräver att utbildningsplatserna på högskola och yrkeshögskola blir fler under det kommande decenniet. Utbildningsutbudet behöver också anpassas till de yrkesverksamma studenternas efterfrågan på fördjupning och byte av yrkesbana.
Författare:
Kristina Persdotter arbetar idag som konsult med utredning, analys och strategisk rådgivning på Persdotter Policy. Kristina har tidigare varit stabschef hos statsministern och statssekreterare på Statsrådsberedningen och Utbildningsdepartementet. Hon har tidigare arbetat i riksdagen samt med utredning och policyutveckling på Unionen och TCO. Kristina har också en bakgrund i studentrörelsen i Uppsala studentkår.