Partiellt organiserade parter

De senaste 25 åren har svensk lönebildning styrts av den löneökningstakt som bestäms i kollektivavtal mellan fackförbund och arbetsgivarorganisationer inom industrin. Denna ordning, som brukar kallas industrinormeringen, har hög legitimitet hos både arbetsmarknadens parter och staten.

Industrinormeringen anses allmänt ha bidragit till Sveriges konkurrenskraft genom få arbetsmarknadskonflikter och måttliga kostnadsökningar för den konkurrensutsatta sektorn. Samtidigt har den resulterat i nästan årliga reallöneökningar på hela arbetsmarknaden sedan 1997, och en relativt jämn fördelning av löneökningarna mellan olika yrken och branscher.

Trots industrinormeringens betydelse för svensk ekonomi har det gjorts ytterst få forskningsstudier som beskriver hur lönebildningen under industrinormen går till i praktiken. Industrinormeringen har närmast betraktats som en svart låda, som man inte försöker förstå eller förklara närmare.

Syftet med denna rapport är att öppna den svarta lådan och analysera industrinormeringen med hjälp av modern organisationsteori och politisk-ekonomisk forskning. Syftet är att undersöka hur industrinormeringens organisation kan förklara dess legitimitet och stabilitet? Organisationsanalysen baseras på den första organisationsmodellen som gjorts av industrinormeringen.

Analysen i denna rapport ger vägledning om industrinormeringens styrkor och svagheter. Det är viktigt i ett läge där de inre och yttre spänningarna i svensk lönebildning kan komma att öka, till följd av den snabbt stigande inflationen. En diskussion om lönebildningens förutsättningar och framtid bör ske på så goda grunder som möjligt, och där kan denna rapport bidra med viktig kunskap om industrinormeringens organisation, stabilitet och legitimitet.

Rapporten bygger på forskning som kommer att presenteras i en kommande avhandling vid Handelshögskolan i Stockholm, av Arena Idés utredningschef German Bender.